#6 En hyllning till min mor, Nu. Då. Föralltid- Förevigt
En person som är väldigt speciell i mitt liv är min mor. En helt underbar person som är så unik och så ren i själen, därav mitt smeknamn på henne - Angel.
Utan min mor så vet jag inte vart jag skulle vara i världen, jag hade kanske inte ens funnits idagens läge om hon inte kämpat och ställt upp för mig.
Efter att ha tröstat och torkat tårar, i många nätter och dagar så fick hon mig på fötter. hon lyffte upp mig och tog mig i sin famn då jag behövde, just det - en ängel.
Min mor är helig och jag är henne evigt tacksam för den tid utav lycka och glädje som hon skänkt mig, de underbara minnen som jag fick då jag bodde där.
Hon är en som förstår och förklarar som står ut och vet hur det är.
Angel är dock inte frisk, om jag ändå kunde ge min hälsa till henne så att hon fick må bra och bara koncentrera sig på familj och vänner och skämma bort sig själv.
Guld, silver, diamanter och ädelstenar, inget är så vackert och så rent som hon.
Jag älskar och kommer alltid att älska henne, livet ut och längre.
"En mor är gud i ett barns ögon" - en vacker och sann mening, med så mycket ren sanning.
En mor fostrar, hon torkar tårar och ställer upp. Hon står ut med gräl och tjuriga tonåringar.
Hon försvarar och kan gå igenom eld och vatten för sina barn.
Just så är min mor, en äkta mamma ut i fingerspetsarna!
Hon är någon som jag respekterar och ser upp till. Om det finns någon i denna värld som jag skulle vilja vara som så är det som hon!
Mamma, jag önskar att jag kan bli en lika bra mor till min dotter som du är till oss <3 Jag älskar dig!
Princess
Redan då Princess låg i magen, så visste jag att hon skule komma tidigare än beräknat.
Vid v.30-32 så åkte vi för att fira en släkting till min man som fyllde år, vägen dit var riktigt jobbig för en gravid kvinna.
Den var stenig och riktigt guppig, jag fick bokstavligen hålla i magen för att inte känna obehag.
Som tur var så var vägen inte allt för lång, men det var tillräckliigt.
När vi väl kom hem ganska sent på kvällen och gick för att lägga oss så började förverkarna. Det gjorde riktigt jävla ont, de som haft förverkar vet vad det innebär. Men i alla fall. för att hantera det så började jag andas "ordentligt" eller profylax, som det också heter, (har jag för mig) det hjälpte lite men särtan fanns fortfarande kvar, några tårar fälldes, mannen min höll om mig och smekte min mage för att försöka hjälpa till och både lindra och trösta.
Vilket det gjorde.
Redan då det började så förstod jag att det bara var falskt alarm, så att ringa förlossningen visste jag var onödigt, det var bara att rida ut stormen.
Känslan då han smekte min mage gav mig altid ett visst lugn, den ömhet som han alltid utstrålade gav mig frid, så visst hjälpte det.
Det höll på ett bra tag men tillslut så kunde jag somna. Som tur var.
