Redan då Princess låg i magen, så visste jag att hon skule komma tidigare än beräknat.

 

Vid v.30-32 så åkte vi för att fira en släkting till min man som fyllde år, vägen dit var riktigt jobbig för en gravid kvinna.

Den var stenig och riktigt guppig, jag fick bokstavligen hålla i magen för att inte känna obehag.

Som tur var så var vägen inte allt för lång, men det var tillräckliigt.

 

När vi väl kom hem ganska sent på kvällen och gick för att lägga oss så började förverkarna. Det gjorde riktigt jävla ont, de som haft förverkar vet vad det innebär. Men i alla fall. för att hantera det så började jag andas "ordentligt" eller profylax, som det också heter, (har jag för mig) det hjälpte lite men särtan fanns fortfarande kvar, några tårar fälldes, mannen min höll om mig och smekte min mage för att försöka hjälpa till och både lindra och trösta.

Redan då det började så förstod jag att det bara var falskt alarm, så att ringa förlossningen visste jag var onödigt, det var bara att rida ut stormen.

 

Känslan då han smekte min mage gav mig altid ett visst lugn, den ömhet som han alltid utstrålade gav mig frid, så visst hjälpte det.

 

Det höll på ett bra tag men tillslut så kunde jag somna. Som tur var.