#13 Funderingar

Jag sitter här och funderar, funderar på om jag ska ringa min BM och höra vad som är fel, om det är något fel.
Det är ju så att efter att Princess kom så har jag börjat med P-spruta, just för att det är det säkraste man kan komma som förhindrar graviditet.
Men dem senaste dagarna så har jag börjat fundera om det -otroligt nog- kanske skulle vara något på gång...
Så sitter och vankar av och an om jag ska ringa BM och fråga om det kan vara något eller om det bara är biverkningar.
 
Jag vet mina begränsningar och jag vet därefter att jag inte skulle ha orken eller lusten att vara gravid samtidigt som Princess är i den fas som hon är, så om det skulle vara något så ska det bort. Oavsett hur mycket jag älskar barn och vill ha fler barn så vill jag inte gå miste om Princess utveckling bara för att man är för trätt eller har för ont, nä jag vill åtminstone ängna hennes 2 första år bara åt henne utan några avbrott.
Sedan då man har jobb och körkort klart, då kan jag och min sambo börja fundera på nummer två, men jag kommer alltid se till mina/mitt barns bästa, är det inte läge för nummer två om 2 år, ja då for man vänta helt enkelt, jag tänker inte och kommer inte försumma någon utav mina barn oavsett.
 
Nä det är nog bäst jag ringer för säkerhetens skull, bättre ett samtal för mycket än ett för lite.

#11 Kärlek

Kärlek för mig är uppoffringar, värme, ansvar, omtänksamhet och gemenskap.
 
Kärlek är det som du inte kan ta på eller riktigt beskriva i ord, det är något du känner, något du känner enda in i själen om det är äkta.
 
För mig är kärlek -äkta- då du känner dig ledsen över något som skulle göra din partner ledsen, du gör saker för att visa din uppskattning och man gör uppoffringar för varandra för att visa sin tillgivenhet och hängivenhet.
Det är då du ger hela din kropp och själv till någon som du litar på, som du älskar och vet kommer ta väl hand om dig.
Kärlek är då du känner glädje över något din partner blir glad över. 
Då du vill förgylla dagen för den där speciella, då du vill ta ner månen och stjärnorna för att visa vad du känner.
 
Det är inte många här i livet som får chansen att leva sitt liv med den rätta, det är inte många som hittar sin själsfrände- men dem som gör det vet hur det känns dem vet vad dem skulle offra för att få vara med denne och få se denne glad och lycklig.
 
Som en gammal kvinna sa till mig en gång; "Att vara kär är att vilja ha, att älska är att släppa taget"

Jag har aldrig riktigt förstått den frasen, jag har tyckt att det har låtit helt galet och käpp rätt åt helvete, men idagens läge så förstår jag vad det menas med.
 
Vi alla utvecklas och förstår lite mer för var erfarenhet vi går igenom, man vet inte vad riktig kärlek är förens man får barn- bland annat.
 
Jag vet vad kärlek är och jag älskar min dotter, Och jag älskar min sambo, jag ÄLSKAR många, och jag vet att det är äkta.
 

#10 Lösningen

Efter att ha blivit total förbannad över det hastiga beskedet som min syo gav mig så ringde jag till skolnämnden för att rådfråga dem om man verkligen får hålla på så som min skola gjort, som alla andra myndigheter så kunde dem såklart inte svara på några frågor eller göra något åt saken.
Så efter det samtalet så var det bara att leta reda på överhuvudet över skolan, så blev till att maila huvudombudsmannen över skolan, som gav mig besked i "finstilt" text att dem får göra så som dem gör.
Som tur är så verkade det som om dem var lite mer tillmötes gående då dem fått veta att jag faktiskt hört av mig till "de högre makterna" om att jag inte alls var nöjd med hur dem höll på, min absolut fulla rätt.
 
Men det blev ett möte som tog ungefär en timme om inte mer, kom fram till att jag ska pröva så många kurser som möjligt och försöka läsa så mycket som möjligt- som går med tanke på alla de sjukdommar som kommer och går då hon ska börja på dagis- men med tanke på det hela så blev jag nöjd med slutsattsen, de gav mig förklaringar till allt, dessutom logiska sådanna, de blev nog lite skärpt ändå.
 
Nu till mars så kommer jag ha första prövningen på en kurs som heter foto1, hoppas på att det kommer gå bra och håller tummarna för att Princess inte ska gå och bli sjuk tills dess.
 
 

#9 Spricker

Efter att ha pratat med min syo på skolan så känns det som om min värld just gått i spillror, det var ju inte såhär det skulle bli...
 
Frå början var det tänkt att jag skulle komma tillbaka nu efter vinterlovet, men med min dotters mat och sovvanor så vet jag att det inte kommer att gå ihop, än mindre då hon blir stressad utav mycket folk och sover knappt på nätterna då det varit för mycket ståhej runt om henne.
 
Nu när jag pratat med syon så sa jag att jag kommer komma tillbaka efter sommarlovet, då princess är tillräckligt stor för att någon annan ska kunna ta hand om henne, då hon inte är lika beroende utav mig (matvis). Då svarade hon att jag kanske måste gå om 2'an, vilket jag inte alls kan förstå då det bara är 6 uppgifter kvar för mig för att få godkänt i dem ämnen som är kvar, 5 utav dem kan jag göra hemma själv.
Varför ska jag behöva gå om ett helt år?
 
Enligt mig är det bullshit.
 
Vi har sagt att jag ska kunna komma efter hösten, alltså nu efter vinterlovet eller att jag tog ett helt år ledigt och går mitt sista år 3'an alltså. Och nu i efterhand släper hon den här bomben? Det är okej med ett år till i skolan, men 2? då kan jag lika gärna hoppa av känner jag.
 
Men bara det att säga att jag kan komma tillbaka utan att behöva gå om något och sedan ändra sig och säga nej till det? Vad fan är det för jävla fasoner?!
 
Jag börjar undra om jag har tagit mig vatten över huvudet, varför ens lita på vad dem sa från första början? Det är inte första gången som dem ändrar sig..
De hade nämligen lovat att jag skulle kunna läsa hemifrån då jag fick barn, då hon väl kom så gick det ju absolut inte, läsa på lite innan tack!?
 
Jag börjar nästan känna mig som den idiot min moster pekat ut mig som, först gå ur skolan och sedan ta körkort och jobb sen kan man skaffa barn. Men är det så fel att bilda familj? bygga sig en stadig grund med trygghet?
 
Vilken lögn att dem påstår sig hjälpa sina elever, för mig hjälper dem då inte, det är tur att det är en rättighet att kunna vara ledig och ta hand om sitt barn, annars undrar jag vad som kunnat hända.
 

Jag som hade planerat allt, gått hemma ett år och sedan gå sista året, ta körkortet i tid tills jag börjar och sedan då skolan är klar ut och söka jobb.
 
Jag vill inte bli som min mamma (biologiska) som har lämnat bort mig under alla år då hon bara ska jobba hela tiden, jag vill inte lämna bort Princess, jag vill ju sitta där och leka med henne, ta hand om henne och vara med henne dagarna i enda. Jag vill inte bli som min biologiska mor, vill inte, vill inte, vill inte, vill inte, vill inte, vill inte!!!!

#8 Saker att säga

Den dagen som jag ostört träffar min biologiska mor så finns det en del saker som jag skulle vilja säga, den dagen kanske aldrig kommer, vilket som spelar egentligen ingen roll.
 
Jag har alltid undrat hur du inte kunde se alla tecken, jag sa varje dag i 6 år att du skulle lämna honom, varför lyssnade du aldrig? Tänkte du aldrig på att det kanske fanns en orsak till att jag aldrig gillat honom?
Tro mig jag gav honom miljoner chanser men varje gång så sprack dem, varje gång så fanns det fortfarande något som var fel.
Det gick inte en dag utan att han gav mig och hans egen dotter skäll- oavsett om det så gällde att vi glömt att släcka en lampa eller om vi fnittrade för mycket. Det kunde vara allt och inget.
Han sökte alltid fel på mig, såg du aldrig det? Hörde du aldrig alla de gånger som han skrek ut att jag var en jävla gris och inte alls kunde uppföra mig?
Han hatade min häst, så många gånger som han skrikit att han skulle sätta ett spätt i huvudet på honom.
Varför sa du aldrig emot? Du såg ju själv hur han var mot härtarna, även sina egna.
 
Jag kommer och har alltid hatat honom, redan första gången som vi åkte dit på middag såg jag genom det där självbelåtna flinet, jag såg hans riktiga jag- hans elakheter och hans äckligt onda ögon.
Du vet det för jag har berättat det för dig så många gånger.
Jag har bönat och bett om att du ska lämna honom- men du lyssnade aldrig.
Han tog dig tidigt ifrån mig, för jag såg på dina vackra ögon hur du sakta försvann, det var inte min mamma som tittade på mig längre, det var någon annan, någon som han ville att du skulle vara.
Ditt vackra leende som alltid piggat upp mig och fått mig glad, det försvann, ditt leende bleknade och fick mig att bli ledsen, för det påminde mig så ofta om att det inte är min mamma därinne- det är han.
 
Att veta att det inte var du, att veta att han har tagit dig ifrån mig är nog något som alltid kommer att hemsöka mig, för än idag så är det inte du, han förstörde dig och låste in dig. jag har försökt att leta, försökt att hitta. Men förgäves.
För min mamma hennes ögon tindrar som solen, hennes leende är som en solig sommardag, hennes skratt kommer från magen och det får en att få ont i öronen- för då hon skrattar så skrattar hon det skratt som förlänger livet.
Jag vet att min mamma älskar mig, jag vet att hon ger mig minst 10 kramar om dagen, hon kysser mig på pannan och berättar hur mycket hon älskar mig, hon tittar till mig om natten och lyssnar då jag pratar om mina drömmar.
 
Henne tog han ifrån mig, det som nu finns kvar är en splittrad människa som inte kan hitta tillbaka till sig själv, som är för rädd att söka upp sig själv, gå igenom det som hänt för att hitta tillbaka.
Du försöker inte ens, för det gör för ont.
 
han förändrade mig med, jag ville stunndtals inte leva längre, jag ville inte skratta och inte le, mina ögon förlorade sin lyster och jag försvann, likt dig.
jag är en glad och lycklig person som har ett enormt självförtroende då det kommer till att sjunga och rita, jag älskar att överraska och göra människor omkring mig glada, jag älskar att få människor att le.
han tog ifrån mig mitt leende, min glans och min självsäkerhet, han tryckte ner mig och fick mig att känna mig värdelös- som en marionette.
Jag log och skrattade, det var inte jag, för om jag inte log, om jag inte skrattade så var det något fel på mig.
För varför skulle jag inte vara glad över att vara med honom- leva i hans familj.
 
Det var många gånger som han skrek och tjoade över vilken idiot till dotter du hade, jag var värdelös i hans ögon och du visste det.
Du sa aldrig emot, du gjorde inget för att försvara mig, jag tror nog att han genom det byggde upp ett förakt i dig för mig.
 
För jag fick många gånger höra att det var mitt fel, mitt fel att ni bråkade, mitt fel att han inte var nöjd.
Du tänkte aldrig på att det kanske var han det var fel på?
 
Idagens läge så har jag familj, jag har omgett mig utav dem jag älskar och trivs med.
Jag hittade tillbaka till mig själv, jag gick igenom allt för att finna mig, jag kämpade igenom tårar och smärta länge för att komma hit.
Men jag bad om hjälp, jag försökte även om jag visste hur ont det gjorde att gå igenom alla minnen och återigen bli påmind om vad han gjorde mot dig- mot oss.
 
Vi hade det bra innan, vi var lyckliga, vi tyckte om varandra och vi kunde mysa i soffan varje dag.
 
Det som var jobbigast var att märka alla de tecken som du brukade göra för att visa att du älskade mig, att se hur dem försvann och tynade bort.
Du tittade inte längre till mig då jag somnat, du kramade mig allt mer sällan och du sa aldrig att du älskade mig såvida jag inte sa det först.
 
Alla teckningar som jag brukade rita till dig, som du brukade sätta upp på väggen och på kylskåpet, du la dem åt sidan och tittade inte mer åt dem, vet du vad det gör med ett barn?
Man vill så gärna att du ska beundra den och se hur mycket tid man lagt ner för att göra den, just för dig.
 
Hur än det är så kommer jag alltid att älska dig, du kommer alltid att vara den som bar mig i 9 månader, den som ammade mig och tog hand om mig, du kommer alltid att vara min biologiska moder.
 
Jag undrar hur du kan vända oss ryggen utan att försöka, utan att ens inse att det är du som ska ta första steget, det är du som ska ta kontakt- inte jag.
 
 
Jag kommer aldrig att förstå hur du kan överge mig, lämna bort mig och sedan inte höra av dig. Jag kommer aldrig att förstå hur du inte kan vilja veta hur det går med ditt barnbarn.
 
Jag har själv barn nu, jag skulle aldrig kunna göra så emot henne, så jag kommer aldrig förstå.
 

#7 Lycka

Jag är en lyckligt lottad kvinna.
Jag har en sambo som älskar mig och en dotter som är helt underbar.
Jag har ett varmt hem och underbara människor omkring mig.
 
Äntligen har jag det liv som jag vill ha och som jag vill leva.
 
I sommar så ska vi gifta oss, sedan så kommer vi leva lyckliga i alla våra dagar.
Den man som jag kommer att gifta mig med är den enda som jag vill -någonsin- gifta mig med.
 
Han är den där karla-karln som kan sina motorer och skyddar sin familj, han är ingen liten fjompig späd kille utan en man med mycket att älska.
Han är min drömkille, den som man sedan barnsben fantiserat fram och önskat sig.
 
Nu -finaly- har jag bara de personer som jag älskar runtom mig, de som jag själv handplockat.
 
Jag lever i en dröm, min dröm, det som jag länge önskat mig och velat ha och jag skulle aldrig vilja byta det emot någonting i världen, för här är jag hemma, this is where I belong.

#6 En hyllning till min mor, Nu. Då. Föralltid- Förevigt

En person som är väldigt speciell i mitt liv är min mor. En helt underbar person som är så unik och så ren i själen, därav mitt smeknamn på henne - Angel.
 
Utan min mor så vet jag inte vart jag skulle vara i världen, jag hade kanske inte ens funnits idagens läge om hon inte kämpat och ställt upp för mig.
Efter att ha tröstat och torkat tårar, i många nätter och dagar så fick hon mig på fötter. hon lyffte upp mig och tog mig i sin famn då jag behövde, just det - en ängel.
 
Min mor är helig och jag är henne evigt tacksam för den tid utav lycka och glädje som hon skänkt mig, de underbara minnen som jag fick då jag bodde där.
Hon är en som förstår och förklarar som står ut och vet hur det är.
Angel är dock inte frisk, om jag ändå kunde ge min hälsa till henne så att hon fick må bra och bara koncentrera sig på familj och vänner och skämma bort sig själv.
 
Guld, silver, diamanter och ädelstenar, inget är så vackert och så rent som hon.
Jag älskar och kommer alltid att älska henne, livet ut och längre.
 
"En mor är gud i ett barns ögon" - en vacker och sann mening, med så mycket ren sanning.
 
En mor fostrar, hon torkar tårar och ställer upp. Hon står ut med gräl och tjuriga tonåringar.
Hon försvarar och kan gå igenom eld och vatten för sina barn.
 
Just så är min mor, en äkta mamma ut i fingerspetsarna!
 
Hon är någon som jag respekterar och ser upp till. Om det finns någon i denna värld som jag skulle vilja vara som så är det som hon!
 
Mamma, jag önskar att jag kan bli en lika bra mor till min dotter som du är till oss <3 Jag älskar dig!

#5 Vänner

Olikt väldigt många i min ålder så tycker jag inte om att ta hem vänner.
Varför -ingående- vet jag egentligen inte.
Jag håller mina vänner i skolan eller på den aktivitet som man träffas.
 
Imorgon så kommer en utav mina närmsta vänner hem till mig, vilket känns väldigt konstigt, det är första gången som jag tar hem någon hit.
Mitt hem är min fristad där jag vill komma och gå så som jag själv behagar, jag vill kunna springa näck om det skulle falla mig i smaken -närsomhelst- utan att någon ska höja ett ögonbryn eller få mig att känna obehag.
 
Bara något så enkelt som att sitta på toa med öppen dörr är något som jag vill kunna göra -vilket jag också gör-.
 
Nu är det inte så att jag inte är obekväm med denna underbara individ som ska komma, men just för att det är första gången så känns det lite läskigt.
Förra gången som jag tog hem en vän gav mig inte alls det resultat som jag trott, önskat eller behövt. Det är också en anledning till varför jag tvekar att ta hem vänner, men den andra anledningen är också min sambo -som är några år äldre än mig- och inte alls har samma ålderskrets på sina vänner som jag.
 
Men jag umgås ju inte heller med stereotypen för min ålder, jag är inte den som festar och fjollar runt, utan föredrar att sitta hemma och titta på film.
 
Men på grund utav mitt val att handla med mina vänner och att ta hem dem har många gånger lätt till frågor och jag har nästan blivit tvingad att ta hem vänner just för att någon inte tror att jag har några för att jag inte tar hem dem.
Visst jag har inte så många vänner men mina vänner är personer som jag håller enormt varmt om hjärtat och som jag släppt in och otroligt nog litar på.
Våra relationer räcker med att man träffas i skolan eller att man smsar och pratar i telefon, för att vi vet vart vi har varandra. Vi vet att vi finns där för varandra och relationerna är så starka att vi kan hålla dem genom att bara smsa.
 
Jag trivs med mitt val och med mitt liv, jag kan inte förstå varför det ska vara så svårt att förstå?
 
Hur kan det vara svårt att repektera ett sådant beslut? Varför ska man behöva bevisa för andra att man har vänner?
 
Så länge som man själv vet det så tycker jag att det borde räcka.
 

#4 Barn -närhet och tillit-

Det här med barn är något som står mig varmt om hjärtat, det har det alltid gjort, men speciellt nu när jag själv har en dotter på 2 månader.
 
Förr i tiden så var det ju så att barn skulle äta och skrika, och därimellan sova och skita.
Idagens läge så har vi kommit lite längre då vi anser att barnen inte ska skrika, för man har äntligen kommit på att då barnet skriker så vill den något.
 
Men det tänkandet har inte nått männen riktigt, för om ni tänker efter så är det oftast männen (och gammlingar) som man hör säga "Men låt henne/honom skrika".
Jag själv förstår mig inte alls på hur man kan låta sitt barn ligga och skrika, det är deras enda sätt att kommunicera med oss, hur ska vi kunna börja lära oss att läsa och förstå de olika "skrikandena" om vi inte tar upp våra barn och se vad det är som är fel?
 
Jag lärde mig min dotters olika läten på 1 vecka och kan tydligt höra då hon börjar vad det är hon försöker berätta.
 
Jag har förklarat för sombon att jag inte vill att hon ska behöva skrika, just därför att jag vill bygga en trygg grund för henne att stå på (det vill väl alla föräldrar?)  och hur ska jag kunna bygga upp den och tilliten om hon känner att hon inte får någon hjälp då hon behöver det och försöker berätta det för oss?
Det går inte.
 
De enda gångerna som jag 'låter' henne skrika är om hon redan finns i min famn, för då vet jag att jag försöker komma på alla olika saker som det kan vara. Men ibland så finns det gånger som dem till exempel inte går att trösta, om de har fått kolik är ett exempel.
De kan ha magknip och då är dem också svåra att trösta.
 
Men väldigt ofta då dem gråter och skriker så räcker det med att ta upp dem, och allt de då vill ha är närhet.
Och närhet är något väldigt viktigt för barn, det är vårat sätt att visa för dem att vi älskar dem och kommer att finnas här.
Om vi låter dem ligga där och skrika efter oss, hur ska de då veta att vi älskar dem? Hur ska de då kunna känna tryggheten att mamma och pappa kommer finnas till?
 
För hur skulle du känna om du behövde hjälp och inte någon kom och hjälpte dig?

Det är inget som vi vill uppleva, så varför ska vi låta våra sköra bebisar känna det?
 
Jag vill och låter inte min dotter känna så, jag vill hellre ha en dotter som har lust att spy på mig då hon blir äldre för att jag har överöst henne med pussar, kramar och närhet. Hellre det än en dotter som kommer och frågar om hon kan få en kram och närhet.
 
Jag själv är en som fick för lite närhet som barn, vilket har gjort att jag har ett väldigt stort bekräftelse och närhets behov, på senare år så kom jag till en familj där jag blev överöst med närhet och det har hjälpt mig mycket, dem gav mig väldigt mycket bekräftelse också för att de såg att jag hade fått aldeles förlite utav vardera.
Jag är dem evigt tacksam för allt som de har gjort för mig och de är förevigt en del utav min familj.
 
Men jag vill inte att min dotter ska känna så som jag gjorde som liten, för man gjorde nästan allt för att få närhet.
Även fast jag har jobbat mycket på mitt bekräftelse och närhetsbehov så är jag väldigt krävande när det kommer till dessa två saker, vilket ibland kan ställa till det för min sambo som inte alls behöver lika mycket närhet som jag. Och det är detta som jag inte vill utsätta min dotter för.
 
Det med tilliten har jag också väldigt svårt för just på grund utav för lite närhet som barn, jag har väldigt svårt för att lita på nya människor och det tar ett bra tag innan jag verkligen har stark tillit för någon, efter 2 år har jag stark tillit för min sambo men fortfarande svårt när det kommer till kritan.
Tack vare att han har gjort enormt mycket och kämpat för att bevisa att han finns för mig och kommer att göra det, och innerst inne så vet jag att han är att lita på och att han kommer finnas där, men trotts detta så kommer nog osäkerheten alltid att finnas kvar, just pågrund utav för lite närhet som barn.
 
En incident som jag aldrig kommer att glömma och som är -en stor del- till att jag har svårt att lita på människor var då jag fortfarande bodde hemma;
Jag befann mig i köket i huset som vi bodde i då och kramade om min mamma, och jag kunde känna och se hur det böejade svartna för mina ögon (jag var påväg att svimma) och jag trodde att jag kunde vara trygg då jag kramade om min mor så jag (olikt de andra gångerna då detta hände) så slappnade jag av och lät mig själv svimma -i tron om att mamma skulle fånga upp mig för hon hade mig i famnen- men hon gjorde inte det, så jag -av svimmad- föll och slog huvudet ordentligt i diskmaskinskanten och ner på golvet där jag piggnade till relativt snabbt.
 
Men känslan utav att veta att mamma inte fångade upp mig trotts att hon hade mig i sina armar krossade min näst intill obefintliga tillit för henne och männsikor.
 
Nu finns det säkert många som säger att hon kanske inte orkade hålla upp mig, men vid det tillfället så vägde jag kring 30kg och det kan man lätt fånga upp, till och med min lillasyster orkade att bära mig så frågan är inte att hon inte orkade.
 
Men jag vill i alla fall inte att min dotter ska ha så svårt att få tillit till männsikor, att hon ska behöva tvivla och kämpa för att bygga upp något så viktigt för männsikor som visat att dem finns där för en.
Det är så lite som krävs för att förhindra det
 
Vill ni att era barn ska behöva känna så? 
Jag vet att jag inte vill det.
 

#3 Mörkret gör mig paranoid?

Ibland så undrar jag om jag bara är mörkrädd eller paranoid.
Jag tål inte att vara ensam i ett mörkt rum, det går helt enkelt inte!
 
Om jag som exempel ska gå på toa och det är helt släckt, så kan jag känna hur fantasin vandrar iväg, det är nästan så att jag kan se hur det kommer att stå någon bakom mig -tro mig, jag tittar aldrig efter!- att känna skräcken isa i ryggen är något som jag varje gång försöker lugna, försöker intala mig själv om att det inte finns något där.
Likt förbannat springer jag tillbaka till sovrummet, hoppar snabbt i sängen och pustar ut att jag inte fick syn på något monster i mörkret.
 
Låter helt galet, jag vet, men så länge som jag kan minnas så har jag varit rädd för mörkret.
Jag har inte riktigt funderat på varför, kanske för att jag inte kan se vart jag sätter fötterna?
Kanske för att jag helt enkelt inte tror att jag är ensam?
 
För tänk om... Det är någon där med mig?..
 
Jag säger inte att det måste vara något ont, det kan lika gärna vara något så vackert och gott, men det är då lika jädrans läskigt för det!
 
Jag har alltid trott att denna mörkelrädsla kommer växa bort, men jag har redan förstått att den inte kommer att försvinna, dock så är den ingen "börda" längre -som den var då man var barn och knappt vågade gå ner på toa- nu vet jag att sambon är i närheten och hör mig om något skulle hända.
 
Det hela handlar nog om hur paranoid man egentligen är.
 
Men en sak är säker, och det är att jag aldrig kommer att lita på mörkret.
 

Inside my head - Miss Sincere

Jag är ärlig och sann i det jag skriver. Detta är mina tankar, Detta är jag. Du kanske känner igen dig?

RSS 2.0