#8 Saker att säga
Den dagen som jag ostört träffar min biologiska mor så finns det en del saker som jag skulle vilja säga, den dagen kanske aldrig kommer, vilket som spelar egentligen ingen roll.
Jag har alltid undrat hur du inte kunde se alla tecken, jag sa varje dag i 6 år att du skulle lämna honom, varför lyssnade du aldrig? Tänkte du aldrig på att det kanske fanns en orsak till att jag aldrig gillat honom?
Tro mig jag gav honom miljoner chanser men varje gång så sprack dem, varje gång så fanns det fortfarande något som var fel.
Det gick inte en dag utan att han gav mig och hans egen dotter skäll- oavsett om det så gällde att vi glömt att släcka en lampa eller om vi fnittrade för mycket. Det kunde vara allt och inget.
Han sökte alltid fel på mig, såg du aldrig det? Hörde du aldrig alla de gånger som han skrek ut att jag var en jävla gris och inte alls kunde uppföra mig?
Han hatade min häst, så många gånger som han skrikit att han skulle sätta ett spätt i huvudet på honom.
Varför sa du aldrig emot? Du såg ju själv hur han var mot härtarna, även sina egna.
Jag kommer och har alltid hatat honom, redan första gången som vi åkte dit på middag såg jag genom det där självbelåtna flinet, jag såg hans riktiga jag- hans elakheter och hans äckligt onda ögon.
Du vet det för jag har berättat det för dig så många gånger.
Jag har bönat och bett om att du ska lämna honom- men du lyssnade aldrig.
Han tog dig tidigt ifrån mig, för jag såg på dina vackra ögon hur du sakta försvann, det var inte min mamma som tittade på mig längre, det var någon annan, någon som han ville att du skulle vara.
Ditt vackra leende som alltid piggat upp mig och fått mig glad, det försvann, ditt leende bleknade och fick mig att bli ledsen, för det påminde mig så ofta om att det inte är min mamma därinne- det är han.
Att veta att det inte var du, att veta att han har tagit dig ifrån mig är nog något som alltid kommer att hemsöka mig, för än idag så är det inte du, han förstörde dig och låste in dig. jag har försökt att leta, försökt att hitta. Men förgäves.
För min mamma hennes ögon tindrar som solen, hennes leende är som en solig sommardag, hennes skratt kommer från magen och det får en att få ont i öronen- för då hon skrattar så skrattar hon det skratt som förlänger livet.
Jag vet att min mamma älskar mig, jag vet att hon ger mig minst 10 kramar om dagen, hon kysser mig på pannan och berättar hur mycket hon älskar mig, hon tittar till mig om natten och lyssnar då jag pratar om mina drömmar.
Henne tog han ifrån mig, det som nu finns kvar är en splittrad människa som inte kan hitta tillbaka till sig själv, som är för rädd att söka upp sig själv, gå igenom det som hänt för att hitta tillbaka.
Du försöker inte ens, för det gör för ont.
han förändrade mig med, jag ville stunndtals inte leva längre, jag ville inte skratta och inte le, mina ögon förlorade sin lyster och jag försvann, likt dig.
jag är en glad och lycklig person som har ett enormt självförtroende då det kommer till att sjunga och rita, jag älskar att överraska och göra människor omkring mig glada, jag älskar att få människor att le.
han tog ifrån mig mitt leende, min glans och min självsäkerhet, han tryckte ner mig och fick mig att känna mig värdelös- som en marionette.
Jag log och skrattade, det var inte jag, för om jag inte log, om jag inte skrattade så var det något fel på mig.
För varför skulle jag inte vara glad över att vara med honom- leva i hans familj.
Det var många gånger som han skrek och tjoade över vilken idiot till dotter du hade, jag var värdelös i hans ögon och du visste det.
Du sa aldrig emot, du gjorde inget för att försvara mig, jag tror nog att han genom det byggde upp ett förakt i dig för mig.
För jag fick många gånger höra att det var mitt fel, mitt fel att ni bråkade, mitt fel att han inte var nöjd.
Du tänkte aldrig på att det kanske var han det var fel på?
Idagens läge så har jag familj, jag har omgett mig utav dem jag älskar och trivs med.
Jag hittade tillbaka till mig själv, jag gick igenom allt för att finna mig, jag kämpade igenom tårar och smärta länge för att komma hit.
Men jag bad om hjälp, jag försökte även om jag visste hur ont det gjorde att gå igenom alla minnen och återigen bli påmind om vad han gjorde mot dig- mot oss.
Vi hade det bra innan, vi var lyckliga, vi tyckte om varandra och vi kunde mysa i soffan varje dag.
Det som var jobbigast var att märka alla de tecken som du brukade göra för att visa att du älskade mig, att se hur dem försvann och tynade bort.
Du tittade inte längre till mig då jag somnat, du kramade mig allt mer sällan och du sa aldrig att du älskade mig såvida jag inte sa det först.
Alla teckningar som jag brukade rita till dig, som du brukade sätta upp på väggen och på kylskåpet, du la dem åt sidan och tittade inte mer åt dem, vet du vad det gör med ett barn?
Man vill så gärna att du ska beundra den och se hur mycket tid man lagt ner för att göra den, just för dig.
Hur än det är så kommer jag alltid att älska dig, du kommer alltid att vara den som bar mig i 9 månader, den som ammade mig och tog hand om mig, du kommer alltid att vara min biologiska moder.
Jag undrar hur du kan vända oss ryggen utan att försöka, utan att ens inse att det är du som ska ta första steget, det är du som ska ta kontakt- inte jag.
Jag kommer aldrig att förstå hur du kan överge mig, lämna bort mig och sedan inte höra av dig. Jag kommer aldrig att förstå hur du inte kan vilja veta hur det går med ditt barnbarn.
Jag har själv barn nu, jag skulle aldrig kunna göra så emot henne, så jag kommer aldrig förstå.
Kommentarer
Trackback
