#5 Vänner
Olikt väldigt många i min ålder så tycker jag inte om att ta hem vänner.
Varför -ingående- vet jag egentligen inte.
Jag håller mina vänner i skolan eller på den aktivitet som man träffas.
Imorgon så kommer en utav mina närmsta vänner hem till mig, vilket känns väldigt konstigt, det är första gången som jag tar hem någon hit.
Mitt hem är min fristad där jag vill komma och gå så som jag själv behagar, jag vill kunna springa näck om det skulle falla mig i smaken -närsomhelst- utan att någon ska höja ett ögonbryn eller få mig att känna obehag.
Bara något så enkelt som att sitta på toa med öppen dörr är något som jag vill kunna göra -vilket jag också gör-.
Nu är det inte så att jag inte är obekväm med denna underbara individ som ska komma, men just för att det är första gången så känns det lite läskigt.
Förra gången som jag tog hem en vän gav mig inte alls det resultat som jag trott, önskat eller behövt. Det är också en anledning till varför jag tvekar att ta hem vänner, men den andra anledningen är också min sambo -som är några år äldre än mig- och inte alls har samma ålderskrets på sina vänner som jag.
Men jag umgås ju inte heller med stereotypen för min ålder, jag är inte den som festar och fjollar runt, utan föredrar att sitta hemma och titta på film.
Men på grund utav mitt val att handla med mina vänner och att ta hem dem har många gånger lätt till frågor och jag har nästan blivit tvingad att ta hem vänner just för att någon inte tror att jag har några för att jag inte tar hem dem.
Visst jag har inte så många vänner men mina vänner är personer som jag håller enormt varmt om hjärtat och som jag släppt in och otroligt nog litar på.
Våra relationer räcker med att man träffas i skolan eller att man smsar och pratar i telefon, för att vi vet vart vi har varandra. Vi vet att vi finns där för varandra och relationerna är så starka att vi kan hålla dem genom att bara smsa.
Jag trivs med mitt val och med mitt liv, jag kan inte förstå varför det ska vara så svårt att förstå?
Hur kan det vara svårt att repektera ett sådant beslut? Varför ska man behöva bevisa för andra att man har vänner?
Så länge som man själv vet det så tycker jag att det borde räcka.
#4 Barn -närhet och tillit-
Det här med barn är något som står mig varmt om hjärtat, det har det alltid gjort, men speciellt nu när jag själv har en dotter på 2 månader.
Förr i tiden så var det ju så att barn skulle äta och skrika, och därimellan sova och skita.
Idagens läge så har vi kommit lite längre då vi anser att barnen inte ska skrika, för man har äntligen kommit på att då barnet skriker så vill den något.
Men det tänkandet har inte nått männen riktigt, för om ni tänker efter så är det oftast männen (och gammlingar) som man hör säga "Men låt henne/honom skrika".
Jag själv förstår mig inte alls på hur man kan låta sitt barn ligga och skrika, det är deras enda sätt att kommunicera med oss, hur ska vi kunna börja lära oss att läsa och förstå de olika "skrikandena" om vi inte tar upp våra barn och se vad det är som är fel?
Jag lärde mig min dotters olika läten på 1 vecka och kan tydligt höra då hon börjar vad det är hon försöker berätta.
Jag har förklarat för sombon att jag inte vill att hon ska behöva skrika, just därför att jag vill bygga en trygg grund för henne att stå på (det vill väl alla föräldrar?) och hur ska jag kunna bygga upp den och tilliten om hon känner att hon inte får någon hjälp då hon behöver det och försöker berätta det för oss?
Det går inte.
De enda gångerna som jag 'låter' henne skrika är om hon redan finns i min famn, för då vet jag att jag försöker komma på alla olika saker som det kan vara. Men ibland så finns det gånger som dem till exempel inte går att trösta, om de har fått kolik är ett exempel.
De kan ha magknip och då är dem också svåra att trösta.
Men väldigt ofta då dem gråter och skriker så räcker det med att ta upp dem, och allt de då vill ha är närhet.
Och närhet är något väldigt viktigt för barn, det är vårat sätt att visa för dem att vi älskar dem och kommer att finnas här.
Om vi låter dem ligga där och skrika efter oss, hur ska de då veta att vi älskar dem? Hur ska de då kunna känna tryggheten att mamma och pappa kommer finnas till?
För hur skulle du känna om du behövde hjälp och inte någon kom och hjälpte dig?
Det är inget som vi vill uppleva, så varför ska vi låta våra sköra bebisar känna det?
Jag vill och låter inte min dotter känna så, jag vill hellre ha en dotter som har lust att spy på mig då hon blir äldre för att jag har överöst henne med pussar, kramar och närhet. Hellre det än en dotter som kommer och frågar om hon kan få en kram och närhet.
Jag själv är en som fick för lite närhet som barn, vilket har gjort att jag har ett väldigt stort bekräftelse och närhets behov, på senare år så kom jag till en familj där jag blev överöst med närhet och det har hjälpt mig mycket, dem gav mig väldigt mycket bekräftelse också för att de såg att jag hade fått aldeles förlite utav vardera.
Jag är dem evigt tacksam för allt som de har gjort för mig och de är förevigt en del utav min familj.
Men jag vill inte att min dotter ska känna så som jag gjorde som liten, för man gjorde nästan allt för att få närhet.
Även fast jag har jobbat mycket på mitt bekräftelse och närhetsbehov så är jag väldigt krävande när det kommer till dessa två saker, vilket ibland kan ställa till det för min sambo som inte alls behöver lika mycket närhet som jag. Och det är detta som jag inte vill utsätta min dotter för.
Det med tilliten har jag också väldigt svårt för just på grund utav för lite närhet som barn, jag har väldigt svårt för att lita på nya människor och det tar ett bra tag innan jag verkligen har stark tillit för någon, efter 2 år har jag stark tillit för min sambo men fortfarande svårt när det kommer till kritan.
Tack vare att han har gjort enormt mycket och kämpat för att bevisa att han finns för mig och kommer att göra det, och innerst inne så vet jag att han är att lita på och att han kommer finnas där, men trotts detta så kommer nog osäkerheten alltid att finnas kvar, just pågrund utav för lite närhet som barn.
En incident som jag aldrig kommer att glömma och som är -en stor del- till att jag har svårt att lita på människor var då jag fortfarande bodde hemma;
Jag befann mig i köket i huset som vi bodde i då och kramade om min mamma, och jag kunde känna och se hur det böejade svartna för mina ögon (jag var påväg att svimma) och jag trodde att jag kunde vara trygg då jag kramade om min mor så jag (olikt de andra gångerna då detta hände) så slappnade jag av och lät mig själv svimma -i tron om att mamma skulle fånga upp mig för hon hade mig i famnen- men hon gjorde inte det, så jag -av svimmad- föll och slog huvudet ordentligt i diskmaskinskanten och ner på golvet där jag piggnade till relativt snabbt.
Men känslan utav att veta att mamma inte fångade upp mig trotts att hon hade mig i sina armar krossade min näst intill obefintliga tillit för henne och männsikor.
Nu finns det säkert många som säger att hon kanske inte orkade hålla upp mig, men vid det tillfället så vägde jag kring 30kg och det kan man lätt fånga upp, till och med min lillasyster orkade att bära mig så frågan är inte att hon inte orkade.
Men jag vill i alla fall inte att min dotter ska ha så svårt att få tillit till männsikor, att hon ska behöva tvivla och kämpa för att bygga upp något så viktigt för männsikor som visat att dem finns där för en.
Det är så lite som krävs för att förhindra det
Vill ni att era barn ska behöva känna så?
Jag vet att jag inte vill det.
#3 Mörkret gör mig paranoid?
Ibland så undrar jag om jag bara är mörkrädd eller paranoid.
Jag tål inte att vara ensam i ett mörkt rum, det går helt enkelt inte!
Om jag som exempel ska gå på toa och det är helt släckt, så kan jag känna hur fantasin vandrar iväg, det är nästan så att jag kan se hur det kommer att stå någon bakom mig -tro mig, jag tittar aldrig efter!- att känna skräcken isa i ryggen är något som jag varje gång försöker lugna, försöker intala mig själv om att det inte finns något där.
Likt förbannat springer jag tillbaka till sovrummet, hoppar snabbt i sängen och pustar ut att jag inte fick syn på något monster i mörkret.
Låter helt galet, jag vet, men så länge som jag kan minnas så har jag varit rädd för mörkret.
Jag har inte riktigt funderat på varför, kanske för att jag inte kan se vart jag sätter fötterna?
Kanske för att jag helt enkelt inte tror att jag är ensam?
För tänk om... Det är någon där med mig?..
Jag säger inte att det måste vara något ont, det kan lika gärna vara något så vackert och gott, men det är då lika jädrans läskigt för det!
Jag har alltid trott att denna mörkelrädsla kommer växa bort, men jag har redan förstått att den inte kommer att försvinna, dock så är den ingen "börda" längre -som den var då man var barn och knappt vågade gå ner på toa- nu vet jag att sambon är i närheten och hör mig om något skulle hända.
Det hela handlar nog om hur paranoid man egentligen är.
Men en sak är säker, och det är att jag aldrig kommer att lita på mörkret.
Inside of my head
Välkommen till mig, mitt huvud och mina tankar.
Vissa dagar tänker jag på allt-känns det som, andra dagar tänker jag inte alls.
Här kommer jag att blogga då jag känner för det, gällandes allt och inget.
Vissa dagar kanske jag skriver en halv bok, andra så har jag inget alls att skriva.
Men detta är mest för egen del, och såklart för att dela med mig av en del utav mig själv som folk sällan ser eller vet om.
