Ibland så undrar jag om jag bara är mörkrädd eller paranoid.

Jag tål inte att vara ensam i ett mörkt rum, det går helt enkelt inte!

 

Om jag som exempel ska gå på toa och det är helt släckt, så kan jag känna hur fantasin vandrar iväg, det är nästan så att jag kan se hur det kommer att stå någon bakom mig -tro mig, jag tittar aldrig efter!- att känna skräcken isa i ryggen är något som jag varje gång försöker lugna, försöker intala mig själv om att det inte finns något där.

Likt förbannat springer jag tillbaka till sovrummet, hoppar snabbt i sängen och pustar ut att jag inte fick syn på något monster i mörkret.

 

Låter helt galet, jag vet, men så länge som jag kan minnas så har jag varit rädd för mörkret.

Jag har inte riktigt funderat på varför, kanske för att jag inte kan se vart jag sätter fötterna?

 

 

Jag säger inte att det måste vara något ont, det kan lika gärna vara något så vackert och gott, men det är då lika jädrans läskigt för det!

 

Jag har alltid trott att denna mörkelrädsla kommer växa bort, men jag har redan förstått att den inte kommer att försvinna, dock så är den ingen "börda" längre -som den var då man var barn och knappt vågade gå ner på toa- nu vet jag att sambon är i närheten och hör mig om något skulle hända.

 

Det hela handlar nog om hur paranoid man egentligen är.

 

Men en sak är säker, och det är att jag aldrig kommer att lita på mörkret.