Jag har sedan några år tillbaka haft väldigt dåligt självförtroende, på grund utav en väldigt idiotisk människa.

 

Det tog mig 1½ år att få tillbaka "min röst" så att säga.

 

Likt många andra tjejer så har jag också "problem" med mitt utseende, kanske inte lika mycket som dessa fjortisar som lever där ute, jag kan säga att jag är inte ful, men inte så vacker är jag heller, jag är inte tjock men jag är inte pinnsmal -längre- vilket sjukt nog har plågat mig vissa dagar.

Jag har alltid varit jätte smal, inge vidare stora tuttar och inge kött på höfterna, har snarare bara varit ben som stuckit ut, och som jag alltid slagit i så länge som jag kan minnas.

Men nu efter graviditeten så ville jag behålla något kilo, inte allt men lite, så man fick lite tuttar och dem där höfterna som man alltid drömt om.

 

Nu några månader efter så har sambon börjat säga att Princess ska få en bror, just eftersom att jag fått lite hull på magen, jag måste ju äta som en häst för att kunna ha mat i tuttarna åt henne, glömmer jag äta frukost blir hon grinig för då finns det inte tillräckligt med mat.

Visst det kan inte ta slut då det bildas mer och mer ju mer hon äter, men det tar ju sin tid att "producera" fram det hela.

 

Just nu så ligger jag på 58kg, för mig är det mycket, då jag som mest vägde 62kg och det var precis innan Princess kom, Då hon föddes rasade alla kilona då allt jag gått upp bara var hon och vikten utav vattnet mm.

 

Men det är det intressanta, vissa dagar kan jag vakna upp och tycka att jag är absolut vackrast i världen, andra dagar skulle jag vilja gräva ner mig för att jag inte vill visa mig för någon.

Men jag antar att det är så livet är, inget är rättvist och inget är detsamma. :)